Your Company
Topp Föreningen Torpinventering Aktuellt-På gång Vrankunge INFO Kontakt FIBER
TORPforskning GOOGLE Earth TORP Vrankunge ROTE Torp Hagstad/Hössö/Bjurkärr Officersboställen TORP-INFO länkar Soldater

Sök

Rubrik A

skylt-2.jpg

IMG_1946-2.JPG Skicka e-post till info@vrankunge.se med frågor eller kommentarer om den här webbplatsen.

Copyright  © 2013 Vrankunge byggnadsförening.

Länkar till diverse utförda torpinventeringar.

Odensjö i Ljungby kommun 

Västantorp  

Blekinge  

Svenarum  

Från Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök

Torp betydde ursprungligen under medeltiden en avskilt belägen gård i motsats till gårdar i en by (dvs. gårdar som ligger samlat), ofta ett nybygge på allmän mark (jfr tyskans Dorf och holländskans dorp som dock båda idag översätts med by).

Otaliga ortnamn innehåller än idag ordet torp och kan då ofta härledas tillbaka till en nyodling under medeltiden eller vikingatiden. Efterleden -rup, -orp och -arp är andra former som har samma upphov som -torp.

Från 1300-talet var dock torp redan synonymt med byggelse som var underlagd annan gård, som arrendetorp eller dagsverkstorp.

När Gustav Vasa på 1500-talet införde skattskyldighet för alla jordegendomar skapades olika "skatteklasser" efter markens storlek, räknat i mantal. Gårdar som var mindre än lägsta mantalsklassen, men inte var så små att de blev helt skattefria, klassades då som torp och fick betala 1/4 av full skatt. I början av 1600-talet förekom det att vanliga soldater som utmärkt sig i krig fick ett litet hemman på skogen med äganderätt som pension. Historien om dessa hemman blev senare omtvistad då näraliggande bruk hävdade att de var de rätta ägarna till marken och att ättlingarna till den fd soldaten var torpare det vill säga inte hemmansägare.

Under 1600-talet kom beteckningen torp alltmer att användas om små jordbruk som ingick i en större egendom (större gårdar, herrgård eller statsägd mark (kronans mark, sk kronotorp) men som brukades av annan än markägaren. Brukaren, kallad torpare, betalade då "hyra" till ägaren i form av dagsverken. Torparna hade som icke markägare ingen representation på sockenstämman. I Bergslagen var torpare skyldiga att leverera träkol till det bruk som ägde torpet. Mot slutet av 1800-talet minskade antalet torp drastiskt (från cirka 100 000 år 1850 till drygt hälften 1910) och betalning genom dagsverken ersattes med kontant betalning (arrende). Genom lagar 1907-9 likställdes dagsverkesbetalning med kontant arrende och torparens ställning stärktes därigenom. Många torp köptes fria av sina torpare och blev då egna fastigheter.

Genom en lag 1943 förbjöds dagsverksarbeten. Ordet torp mister därmed sin betydelse som arrendeform och används idag ofta om en liten, äldre stugalandsbygden, ofta använd som sommarstuga. Ibland används numera begreppet torp även om stora mangårdsbyggnader, vilket är helt missvisande.

Vrankunge by

Uppgifter från storskifte och lags skifte

Sammanställda av Ingolf Berg, Lidingö den 8 februari 2012

 

Beslut om laga skifte i Vrankunge by fattades av landshövdingen Carl Mörner den 5 maj 1847. Förrättningen påbörjades den 1 september samma år och avslutades efter nästan 11 år, den 7 juni 1858. Under den långa tiden skedde flera ägarbyten av de ursprungliga gårdarna. Arbete inleddes med en genomgång av befintligt kartmaterial, bl.a. från storskiftet och kartor från angränsande områden. Efter fastställande av byns yttre och inre gränser vidtog arbetet med att gradera markområdena i olika klasser för att möjliggöra byten av olika skiften. Efter att överenskommelse skett om markbyten, för att samla markområden och flytta ut t gårdar, följde värdering av byggnader och hur de olika jordägarna skulle kompensera varandra – särskilt de som behövde flytta sina hus. Utflyttning av hus och markarronderingen innebar att en ny ”infrastruktur” behövde uppföras. Gårdar som tidigare hade tillgång till sjön Åsnen för vatten till sina kreatur hade det inte längre. Nya vägar, stängsel och fägator behövde uppföras. Vid denna tid tillkom många nya stengärdsgårdar. Skulle fisket i Åsnen skiftas eller inte?  Noggranna protokoll fördes. De omfattar 110 sidor med mycket detaljerade uppgifter om skiften och byggnader samt kartor.

 

Gränsstenar mot Kalvshaga skogslag

Gränsen mellan Kalvshaga skogslag (byallmänning omfattande bl.a. Stormyren och Hössökärr) och Vrankunge by fastställdes i samband med storskiftet 1782 utifrån tidigare utplacerade större stena (finns också på en karta från 1747). Dessa hade olika namn med Bräkenskallastenen i norr och därefter Hvitaslätt, Högemyrekulle (eller Myrkullastenen) och Lönehultstenen i söder, vid gränsen mot Hössö häradsallmänning (avtaget mot Agnäs - intill Wachttorpet/Nyatorp). Stenen Båckehalla fanns vid bygränsen mot Sunnanvik

 

Allmänningar

Vrankunge, med fyra huvudgårdar (initialt 4 mantal, förmedlade till 2 3/8-dels mantal omkring år 1800, hade utmarker (byallmänningar) på flera platser i byns utkanter. Ett större sammanhängande område var nuvarande Myrkullen, Rosenlund och Kolboda. Som jämförelse omfattade angränsande Kalvshaga skogslag (byallmänning) 17 gårdar, tillsammans på 14 1/16-dels hemman. Likaså angränsande Hössö häradsallmänning om 1355 tunnland ägdes av flera hundra gårdsägar, med i mantal satt jord i Kinnevalds härads socknar.

 

Storskiftet 1782 – utmarker, dvs. byallmänningar

1.      Storagården, 1 mantal frälseskatte. Ägare: Måns, Per och Löfving Löfingssöner samt Jon Ericsson och Anders Månsson

2.      Västragården, 1 mantal kronoskatte, rusthåll. Ägare: avlidna föraren Gustaf Krusells änkefru Christina Blom.

3.      Mellangärden eller ”Erlandsgården”, 1 mantal kronoskatte. Ägare: rusthållaren Måns Löfvingsson

4.      Östragården, 1 mantal kronoskatte. Ägare: Rusthållaren, nämndemannen Pehr Eriksson.

Vid storskiftet 1782 skiftades bl.a. de utägor (byallmänning) som idag omfatta Myrkyllen, Rosenlund och Kolboda mellan östra-, store- och mellangårdarna. Där fanns då ingen torpbebyggelse.

 

Storskiftet 1803 – inägor, dvs. byns gårdar

1.      Storegården, 1 mantal. Ägare Måns Löfvingsson, Johannes Månsson (1/8-dels mantal), Anders Ericsson, Anders Månsson samt Jaen Svensson och Jonas Petersson (äger tillsammans 1/8 – dels mantal) och Löfving Löfvingsson (1/8-dels mantal, bl.a. Eskekulla).

2.      Västregården, förmedlat till 3/8 mantal, rusthåll. Ägare: Pehr Månsson, Jonas Jönsson och Jonas Sunesson, med 1/8-dels mantal vardera.

3.      Mellangården eller ”Erlandsgården”, förmedlat till ½ mantal, rusthåll.  Ägare: Anders Påhlsson och Ingeborg Håkansdr. med omyndiga barn, hälften vardera.

4.      Östregården, förmedlat till ½ mantal, rusthåll. Ägare: Bönderna Petter Olsson och Petter Ericsson.

Efter förmedlingen (minskad skatteförmåga – mantalspenningen var en jordskatt) av tre gårdar kvarstod liksom tidigare rusthållet för dem. Storegården hade liksom tidigare ansvaret för det indelta soldattorpet. Vanligtvis förutsattes 1-2 mantal för att underhålla ett indelt soldattorp och för ett ryttartorp mer.

 

Laga skifte 1848 i Vrankunge by

På kartan finns Kolboda (hus + ladugård), Rosenlund (under namnet Myreberg) med en liten torpetablering och Myrkullen, större etablering med 2 hus och ladugård.

1.      Vrankunge storegård (1 mantal)

a)      19/96-dels mantal ägs av bonden David Petersson

b)      1/8-dels mantal ägs av Sven och Erik Jönsson

c)      3/8-dels mantal ägs av Carl Andersson

d)      1/24-dels mantal ägs av kyrkovärden Jonas Petersson

e)      1/24-dels mantal ägs av Peter Magnus Magnusson

 

 Senare ägarbild

a)      1/4    Magnus Johansson

b)      1/8    Magnus Persson

c)      1/8    Carl Andersson

d)      1/8    Sven Andersson

e)      1/8    Carl Petersson

f)       1/16  David Pettersson

g)      5/48  Johannes Månsson och omyndig son 1/16-del.

h)      1/16  Petter Persson

i)        1/24  Änkan Katarina Pehrsdotter.

 

2.      Vrankunge Mellangård (1/2 mantal)

a)      1/16-dels mantal ägs av bonden David Pettersson

b)      3/16-dels mantal ägs av bonden Peter Andersson

c)      1/16-dels mantal ägs av Carl Andersson

 

3.      Vrankunge Östregård (1/2 mantal)

a)      1/3 mantal ägs av kyrkovärden Jonas Petersson

b)      1/16-dels mantal ägs av Petter Lindsten

Vrankunge Östregård, Qvällorne (1/16-dels mantal), kronoskatte, rusthåll

a)      Ägs av änkan Elsa Christina Gustafsdotter och dels omyndiga barn.

 

4.      Västregård (3/8-dels mantal)

a)      1/8-dels mantal Magnus Persson

b)      1/8-dels mantal Änkan Katarina Pehrsdotter och omyndiga barn

c)      1/16-del Änkan Stina Johansdotter och omyndiga barn

d)      1/16-del Johannes Nilsson, arrendator i Hagstad Södergård

Senare ägarbild:

a)      1/8                    ägs av omyndiga drängarna Peter, Eric och Sven Johansson

b)      1/16-del            bonden Johan Johansson

 

Sammanfattningsvis noteras att de fyra huvudgårdarna vid laga skifte hade ett 20-tal delägare. Med tanke på att familjerna var ganska stora vid denna tid bör det ha bott 125-150 personer i själva Vrankunge by (inte hela roten).

Som jämförelse kan nämnas att antalet stugor på hela Hössöhalvön, om torp, backstugor och undantagsstugor, mangårdar (Julås och Järnsmedbacken), arrendatorsboställen/kronogårdar (Hagstad och Agnäs) och rättarebostället (Vevik) beräknas, uppgick till drygt 30 bostäder vid slutet av 1800-talet. Invånarantalet i dessa kan uppskattas till närmare 200 personer, flertalet barn. Arealen uppgår till ca 800 hektar. Många emigrerade till Amerika. Idag bor det omkring 10 personer permanent inom samma område på 6 ställen. Sommartid är det betydligt fler. År 2008 finns det 15 hus som är äldre än 100 år på Hössöhalvön, varav 10 av dem är mer än 150 år gamla.

Om vi adderar till Silkesnäs med torpställen (Brittelund, Berget, Herrängen och Humlebacken) bör folkmängden ha uppgått till 350-400 personer i hela området. Ja, det var nästa tättbefolkat.

 

Soldatbosättningarna

 

Vid lags skifte, beslut den 10 september 1849, fick Storegårds indelta soldattorp en egen och ny utskiftning.

Det för Östre-, Mellan och Västregårdarnas gemensamma Gredanjärstorpet fick också en egen avstyckning och omlokaliserades. Det gamla Ryttartorpet låg tidigare vid bygränsen mot Silkesnäs.

 

Torp som identifierats vid lags skifte är:

 

a)      Pilgrens torp vid Kvällorna (bestod vid laga skifte av en ödeåker)

b)      Backahållstorpet, blev senare en del av det indelta soldattorpet.

c)      Torpet Sjöaryd beboddes av änkan Stina Johansdr och omyndiga barn, under Västregård.

d)      Torpet Myreberg (sannolikt dagens Rosenlund) – tillhörde Östregårds utägor. ”David Petersson, för 13/96-delar i Storegård och 1/16-del i Mellangård ges ett skifte vid torpet Myreberg, emellan Myrkullen och Västregårds ägor.”  Till kuriositeterna hör att David Pettersson hade ett brännvinsbränneri på sin 19/96-del av Vrankunge Storegård, i medelmåttligt skick, med tak av näfver. Peter Magnus Nilsson tilldelas Myreberg genom beslut den 11 juli 1851. Utmarken utskiftades vid storskiftet till Vrankunge Västragård.

e)      Tilll torpet Myrkullen flyttade Petter Andersson från Mellangården. Förra torparens hustru, änkan Christina Svensdotter, utlöstes från Myrkullen.  Genom beslut den 11 juni 1851 tilldelades Peter Andersson Myrkullen. – Utmarken utskiftades vid storskiftet till Vrankunge Mellangård.

f)       Johannes Nilsson i Västregårds (1/16-del) tilldelades skiftet Kållebo, intill Hössöens gräns. Detta bör vara dagens Kolboda. Utmarken utskiftades vid storskiftet till Vrankunge Östregård. Beslut den 11 juli 1851.

g)      Lostorp (tidigare indelt soldattorp?)

h)      Snickartorpet

i)        Johannes Nilsson i Västregård innehade lägenheten Kållebostycket

 

Mycket talar för att Myrkullen och Kålboda (tidigare kallat Kolaretorpet) etablerades i början av 1800-talet och Myreberg/Rosenlund tillkom något senare. Torpetableringen skedde efter storskiftet då utmarken/byallmänningarna fått olika ägare. Torpetableringarna i Vrankunge har påverkats av skiftesreformerna, särskilt laga skifte då gårdarna flyttades ut från byn. Det innebar då att flera äldre torpetableringar försvann/blev utträngda eller i några fall blev självständiga gårdar (Myrkullen, Rosenlund och Kolboda). Soldatbostäderna fick nya lokaliseringar.

Torpställena är betydligt äldre under Silkesnäs, Agnäs, Hagstad och på häradsskogen, t.ex. Sundet vid Sirköbron som sannolikt är medeltida, Vevik och Bjurkärr tillkom under slutet av 1600-talet, Gropholmen under slutat av 1700-talet tillhörigt Hagstad etc. Humlebacken, Herrängen och Berget under Silkesnäs etablerades vid mitten av 1700-talet.

 

Medeltiden och framåt

 

Under medeltiden fanns följande gårdar:

Hagstad         1 mantal, biskopshemman (gränsar inte emot Vrankunge utmarker)

Agnäs            1 mantal, St Anna prebende (klosterorden)

Vrankunge    1 mantal, frälse (adel)

                      3 mantal, domkyrkohemman

Silkesnäs       1 mantal, frälse

Sunnanvik      Vet inte så mycket om Sunnanviks medeltida historia. Gården var hästhage under Huseby undersäteriperioden på 1600-talet och drogs därefter in till kronan). Bonäs är äldre.

M a o fanns det fyra ensamgårdar som omgav Vrankunge by. Merparten av marken var inte bebyggd och bestod till största delen av allmänningar och utmarker, inkl. Kalvshaga skogslags allmänning. Det var glest befolkat och väglöst land med stigar. Sjön var en viktig transportväg, vinter som sommar.  På en karta över Silkesnäs 1747 nämns att ”Ett litet torp, Berget kallat, som av förra boställets innehavare är anlagt till den ända att torparen må över sjön kunna föra resande till och från bostället, efter landsvägen är ganska svår och om vår och höst obruklig”. Vägen till Agnäs följde vid den tiden sjöstranden från Silkesnäs. Då trafikflödet från Växjö passerade gästgiverierna i Nöbbled, Huseby, Gottåsa, Diö m fl platser söderut och det inte fanns någon broförbindelse i Torne var sjövägarna viktiga.

Kyrkan blev under medeltiden en stor gårdsägare. Vid Gustav Vasas kyrkorecess i Västerås 1527 drogs kyrkans egendomar in till kronan, vilket innebar att staten istället blev en stor markägare. Under 1600-talet donerades Hagstad och Agnäs med sätesfrihet av kungen till officerare för insatser i krigen. Silkesnäs donerades tidigare av kungen till frälsemän. Ensamgårdarna drogs in till kronan av Karl XI (1680-talet) för att bli officersboställen, majorer i Silkesnäs, regementskvartermästare och kaptener i Hagstad samt fänrikar och sergeanter i Agnäs. Samtidigt (på 1690-talet) skatteköptes de tre fd, domkyrkohemmanen i Vrankunge.

I Vrankunge kom jorden att brukas av självägande bönder, medan militieboställena brukades av arrendatorer under 1700 och 1800-talen, Agnäs ända fram till 1990-talet. Agnäs hade fyra och Hagstad tre arrendatorer med ¼-dels mantal vardera. Det var mer än vad många Vrankungebönder hade i odlingsareal. Torpen i Bjurkärr och Vevik, tillsammans på 200 tunnland, brukades fram till 1840 av två torpare i hälftenbruk på vartdera stället.

Allmänningetorpen Sundet och Wachttorpet/Nyatorp skattlades i början av 1800-talet och brukades av torpare mot arrende. Detta skapade en social skillnad mellan Hössö-borna (med undantag för Hössö Västregårdarna, Julås och Järnsmedbacken, som ägdes av självägande bönder). En stor del av Hössön kom 1840 att förvärvas av grevarna Hamilton, år 1867 av J S F Stephens, som kom att präglade det dagliga livet för många av torparna.